Bangkok

Bangkok runt om, in i stora köpcentrum och sittande i trånga tok-tok's.
Vi bodde på ett hotell i konstens mittpunkt, men långt ifrån Bangkoks mitt, vilket gjorde att taxi och tunnelbanan var ett måste för att ta sig en titt på vad staden hade att erbjuda.
Något som var ett stort problem med att sträcka ut handen efter en rosa, blå eller gul taxibil var att chaufförerna kunde ett fåtal ord engelska och "vårt" hotell fanns inte i deras små GPS hjärnor, så oftast tog det en evighet att ta sig hem.
MBK köpcentret som ska vara en stor turistattraktion var en bluff enligt oss, stress och miljontals fejk artiklar.. Ska man köpa något så vill man väl för fan ha något som håller längre än en dag.
(Lägger in Apple som ett stickord i den meningen, tack för de nya produkterna).

Istället tog vi oss till de andra MEGA centrumen för att både kunna gå på IMAX, ta oss en tur i regnskogen och slänga en glimt av ögat på Roys Roys, Bentley's och Lamborghini.
Man går och går men någon ände finns det inte, det kändes i alla fall så. Och nu kan man lägga till både Skyfall och den nya Twilight på topp tio listan.

Vi hann även med en timmes rundtur i floden med long tail boat, en sväng till tempel, smyckes fabrik och jag köpte skräddarsydda shortor som förhoppningsvis passar till kostymen som jag beställde i Vietnam, hoppas bara att skräddaren i Vietnam förstod vad sända till Sverige var.

Idag/natt har vi suttit i buss ner till Phuket, vilket tog oss hela 20 timmar. Taxi från hotellet till turistinformationen tok-tok till bussen, bussbyte och sist mini buss till hotellet som tydligen inte fanns enligt chauffören, men som sedan dök upp efter att jag fått ringa hotellet och be dem prata med chauffören. Hade jag inte haft ett inre lugn skulle han nog vaknat med ett blått öga och aningen en liten minneslucka....


Puss & kram

Happiness

Tiden rullar och tiden går och jag har tyckt att tiden stått stilla, många saker har hänt och många saker har jag gjort, vissa bättre än andra, några dagar har jag haft tankar om att lämna Asien för att åka mot kallare brädgrader och hemåt men oftast har andra tankar kommit upp "varför skall jag lämna detta? jag som har kämpat för att komma hit och för att utforska delar av världen."
Sitter man själv på en strand, restaurang eller på rummet så har man mycket tid till att fundera, vid många av dessa tillfällen har jag nästan tänkt att "är det så här det är i ett fängelse?" ensam, mycket tid till att fundera och för det mesta verkligen ur tråkigt.
Det kanske låter som om jag är ensam och har det trist all the time, men då förstår ni fel, det är så klart inte alltid lika lätt att träffa folk, speciellt folk som verkligen vill föra en konversation, eller en person som vill dela sina upplevelser.
Vietnam som jag tillbringade en vecka i var ett av de länder som var svår att få tag i sådana personer, kanske var det jag som var tråkig, vem vet.
Men så fort jag lämnade Nha trang och drog vidare mot Bangkok så blev resan en helt annan upplevelse, bussen som jag tog till flygplatsen skulle ta mig 10-11h men tog mig 13h och jag missade mitt plan med 10 minuter....
Glad var ordet som fanns lååååångt bort och ordet arg satt på tungspetsen, så en sleeping bus ska jag aldrig i hela mitt liv ta igen, PUNKT!.  förutom att jag träffade en super trevlig engelskman med en grov dialekt och ordet fucking fanns i varje mening, (för dem som inte vet vad en sleeping bus är. Man ligger i små "sängar", trånga och inte gjorda för personer som är längre än 150cm) med andra ord en upplevelse att ta in till stan men med en resa på 13h förjävligt.
Framme på flygplatsen Saigon träffade jag två hjältar från Sverige, två äldre herrar som var ute på affärsresa och jag spenderade många timmar och ett par stycken öl med dessa herrar, varför de var hjältar var för att dessa två personerna gav mig en present gjort av snus. Svaret från ena killen när ja tackade och tog emot var -man måste ju hjälpa en snusare i nöd!
Tack gode gud.

En natt spenderades på Saigons flygplats och sedan gick flyget vidare mot Thailand där jag skulle spendera två nätter innan det jag väntat på sedan jag åkt skulle anlända i detta vackra land.
många vet men lika många vet inte. Vad jag vet är att jag är i en konstig chock men med en sådan glädje som är svår att hitta, nu lever jag på fjärilsvingarna som tar mig runt om och hjärtat som pumpar hårdare än normalt. Glad är ordet som måste skrivas i detta inlägg, och en fackla har tänds!


Ps. bilder kommer upp så småningom, pga för många bilder på bloggen redan måste jag nu betala för mer utrymme....

Complaining

Måste återigen beskriva dåliga saker.
Först och främst kan jag säga att jag mår fint och har det relativt bra, bortsätt att jag springer runt ensam en del av dagarna, möter på trevliga personer till och från men för det mesta ser och hör jag ryssar trevligt folk säkert, har inte fått chansen att pratat med någon av dem alla som springer runt på stranden, gatorna, restaurangerna ja överallt... mötte två trevliga killar från Sverige tråkigt nog skulle dem lämna Vietnam och vidare på nya äventyr. Men ryssarna är svåra att få kontakt med.

Åter till ämnet.
Detta land saknar många saker. På alla platser jag varit hittills måste denna vara den absolut sämsta.
Visst jag har bara sett Nha trang och därav en liten del av landet, men tror det mesta av det jag är på väg att beskriva som dåligt har en inflammation över hela landet. Jag har inte utforskat så mycket runt om denna stad men kände direkt att det mesta som finns här har jag testat på andra ställen, ni vet, ni som har rest runt. Det handlar om snorklingturer med båt, parasailing, jetski, bananaboat osv.
Så plannen var för mig att ta en vecka sol semester och bara slappa på stranden, visst det blir tråkigt som bara den ibland men en vecka går fort och Thailand närmar sig lika fort som gatuförsäljarna närmar sig än när man ger ett getöga åt dem.

MEN det jag skulle klaga på är vad dem kanske kan beskriva som kaffe men smakar rävpiss, engelska den finns inte på världskartan för dessa personer, facebook har dem blockat i vissa delar av landet och fungerar i ett par sekunder innan den stängs av, havet är kanske svårt att klaga på då jag har varit på en del paradisöar och vattnet är turkost men här är det ju brunare än bajs, dem har trottoarer, stora men omöjliga att gå på, då de parkerar varje moppe i hela staden där istället för på gatan, går det verkligen att tänka så trögt?
och gatuförsäljarna kan man väl egentligen inte säga nått om för dem finns överallt men dem här förbannade jävla "mopedförsäljarna" kan ju ändå hoppa upp och sätta sig någonstans! Sägar man nej så menar man nej.
Just det dem kan ju inte engelska.......
blev nylig fruktansvärd irriterad på en sådan person och var tvungen att skrika NO tre gångar innan han vände sig om och gick iväg, ska det vara så svårt? tydligen.

Så nu har jag fått skriva av mig lite.

Tack och hej.

V.I.E.T.N.A.M

Dagarna går och dagarna kommer varje dag har något nytt att visa, men dem är alltid de samma på något sätt. Svårt att förklara men vad jag inte visste innan jag åkte var att varje stad, by eller ö jag hittills varit i/på skulle vara det samma. Mesta av dagarna jag har tillbringat ute i det "vilda" har varit super bra, men många även tvärtom, mycket av det dåliga kan nog vara att jag reser själv och måste leta någon att föra en konversation med, vilket inte är lika lätt varje gång, då jag av misstag har hamnat på platser där de icke prat glada eller de sociala personerna finns, vilka det får ni lista ut själva men jag har nog nämnt det i ett tidigare inlägg. Nog med snack om vad som är dåligt eller bra.

Nu befinner jag mig i Vietnam efter en resa från Filippinerna igår.
Frukost i Filippinerna, lunch i Singapore och middag i Vietnam första gången jag har ätit tre måltider i tre olika länder.
Har inte mycket att berätta men kan komma med en konstig sak jag såg på planet till Vietnam från Singapore, killen som satt framför mig skulle sträcka sig för att vrida på fläkten och då såg jag att han hade två tummar på samma hand? What the f**k.. nog för att vissa har två snoppar, det är ju i alla fall en fördel, men vad ska man med tre tummar till?

Vietnam får vara mitt "hem i en vecka sedan lyfter planet till Bangkok och glädjen!.
Hittills har jag inte gjort mycket här men i morgon byter jag hotell till ett bättre och billigare för att sedan tillbringa hela dagen på stranden för att bättre på den redan brända kroppen.

Thank you for reading.

Rice and Caving

Jag och Rex

Jaha da har jag tillslut fatt tag i internet och kan skriva ett efterlangtat inlagg.

Jag tar det kortfattat, men jag har lamnat Boracay och satt resepilen mot min morfars bror som bor i filippinerna, sist jag traffade honom var jag runt 9-10 ar och kommer inte ihag det.
Sa det var riktigt spannande att fa se han igen.
Jag tog flyg fran Kalibo upp till Clark och darifran buss i tre timmar upp till Dagupan och dar hamtade Frank upp mig i sin bil tillsammans med honoms fru och hennes son Rex som ar i samma alder som mig.
Jag och Rex har blivit bra vanner, aven med honoms syster Rhiz som jag bor hos just nu, hon bor med sin man upp i Bagio som ligger 2 timmar med buss ifran Mangaldan dar Frank bor.

Jag och Rex har nu varit uppe i en liten by som heter Sagada som ligger 6 timmar med buss fran Bagio och vagen tid var nog bland det varsta jag varit med om, vi blev forvanad om det var mer en 50 meter rak vag och vissa delar var grusvag och andra nastan smalare an bussen.. ja ni forstar.

I Sagada gick vi igenom Cave connection som tog oss 3,5 timme, massa haftiga saker att se och vi fick aven ett bad 165 meter under marken, efter det hangin coffins det ar exakt vad det betyder och det hanger kistor langt uppe pa bergs vaggen och vissa instoppade i sma hall i vaggen, sedan nagot vattenfall mindre haftigt och sist gick vi upp pa ett berg for att titta pa stora ris falt. Allt detta gjorde vi tillsammans med varan guide Greg och med en kille fran NZ som var ute pa egen fot runt i varlden och fick darfor folja med oss, trevlig kille som vi umgicks med dagarna dar.

Vi traffade aven tva trevliga tjejer fran Usa som vi akte tillsammans med ner och tillbaka till Bagio idag och ikvall ska vi se vad Bagio har att erbjuda.

Hoppas det inte tar lika lang tid tills nasta inlagg kommer. 

Bilder från Ariel´s point

Ariel´s point

Just nu går inte super bra för mig, vaknade för en timma sedan och förstod absolut ingenting. Ögonen var så trötta att jag knappt fick upp dem, vilket kanske var bra för när jag väl började se något, låg det kläder över hela rummet och jag hade inte ett plagg på mig. Vad hände igår egentligen?

En sak vet jag och det är att vi var ut till Ariel´s point för att hoppa från klipporna, äta buffé och dricka öl. Vi åkte ut med en större träbåt med ca 30 andra personer, turen tog ca 45 minuter och under den tiden hann jag slänga i tre öl och kameran i det djupa, ölen åt mig och kameran till havet. En lycko rush att se kameran studsa ner från toppvåningen av båten och en andra lycko rush när personen bredvid slänger ur sig -ohhh you gonna drop the camera! ops it´s gone!. Att jag ska vara så duktig på att inte stänga kameraväskan riktigt.. hoppas bara att försäkringen täcker sådan klantighet.

Väl framme vid Areil´s point så blev allt mycket bättre då högsta avsatsen man kunde hoppa från var 15 meter (varför inte vända på steken och få det gjort på en gång, så slipper jag använda mer pengar på en ny kamera.. Ne så kan jag ju inte tänka, det är ju bara pengar det handlar om.) men först blev 5:an av bockad sedan 8:an och sist men inte minst 15 meter rätt ner i plurret, härlig känsla!.
Vi fick en riktigt god buffé med på köpet och hur många öl man ville, och där började huvudvärken få sin dos för att klara av att göra sitt jobb dagen efter...

En härlig dag med massa sol och en hel del sprit, på hemvägen startades ett spel mitt uppe på däck, snurra flaskan" en liter old captain gick runt laget och när den var slut kom nästa flaska upp, vi tömde nästan två liter och där började minnesluckorna falla på plats, klockan var 18:00 när vi kom hem och jag har inte ett minne av att jag glömde kameraväskan någonstans och självklart ska min nyckel till rummet ligga där i. Så ingen kamera och ingen nyckel hem, tur Sandra var lite bättre form än mig så hon kunde fixa någon som kunde öppna mitt rum TACK!. Så ingen middag och ingen kvälls kaffe för mig utan rätt ner i sängen och 15 timmar senare började verkligheten igen.

Som ni vet så har jag inga bilder att lägga upp från den dagen, inte just nu i alla fall.
Jag ska lägga upp en länk från deras hemsida och så ska jag få lite bilder från Simon och Sandra.

So keep it up