Nemo fisk på kroken

Igår var det fiske som stod på schemat, fiske på filippinskt sätt. Med lina på en petflaska, två krokar och en tyngd i änden, med räka som agn. 

Inte så kul som jag trodde det ska skulle vara, fick ju bara små fisk.. några "nemosar". 

Har istället tänkt att boka in en tur från morgonen med chans att fånga tonfisk och barracuda, värsta är att då måste den morgon trötta Björnen kliva upp klockan 05:00, men ska man lyckas fånga den stora stygga fisken måste man. 

Idag har det inte hänt mycket, lika lite som alla andra dagar... Men i kväll laddar jag för bira! 

Mummmmmmma!

 

 

Boracay

Dagarna går och snart har vi varit här en vecka, och än har vi inte gjort mer än att legat på solstolen,
det verkar som om allt resande hit och dit tog alla krafter vi hade.
Vädret börjar bli mycket bättre och igår hade vi våran första dag utan regn, ser ut att bli lika idag.
Efter som vi inte gjort så mycket finns det inte mycket att skriva om, förutom att vi trivs jätte bra och att vi nog stannar här ett par dagar till.

Någonting jag kan dra upp är dem där jädrans försäljarna som ska sälja vattenskoter körning, segelturer, atv o.s.v. Går man fyra meter så kommer det upp en ny person med samma saker att sälja och varje person ska dra av frasen - Jetski? mom, sir? och tittar man inte dit så kommer det oftast några ord till ur personen - nice tattoo mann! dem ger mig kanske en komplimang så att jag ska titta dit och köpa en tur på en jetski, men det fungerar inte super bra på mig, börjar faktiskt bli så jävla less på att höra att jag har en nice tattoo, så att jag funderar på hur jag ska undvika att visa den. Kanske tatuera hela andra armen, så att det ser lika ut? ta på sig tjocktröja? hänga handduken över? eh får nog fan stå ut med det där, allt det där blir antingen för varmt eller för dyrt just nu.

Igår kväll var vi ut en sväng för att inspektera utelivet på ön, först två drinkar på ett soft ställe med reggae musik, musiken började bra men slutade i katastrof, för varje ny sångare klev musiken ett steg längre ner på stegen. Därför gick vi vidare för att hoppas på något bättre, vi hittade ett stort tält där partymusiken flög ut ur högtalarna och väl inne var det eldshow, men det har vi sätt så många gånger så man kan ju varenda steg dem gör så snart.. efter drinken där begav vi oss hem. Trodde på bättre uteliv, men vi har säkert missat vart det verkligen händer, ger nytt försök snart.

Filippinos!

Pit stoppet i KL var kan man säga ett bra stop men ändå inte det bästa, tre nätter tillbringades varav två helt instängd på rummet på grund av en fruktansvärd feber frossa. Första dagen var en dag som ägde rum i ett av dem stora köpcentrumen där vi både åt och drack, även en bio fick glida emellan, äntligen kom The bourne legacy upp på bio duken!
Men efter en lång resa med is kalla bussar och flyg och nästan ingen sömn så hade kroppen inget annat val än att visa mig att "nu är det slut på denna skit, jag inte tål allt. Så febern kom, även ifall jag inte trodde den skulle komma, sedan gjorde inte bion det så mycket bättre då det var rena Antarktis där inne, gentemot ute, kroppen tål nog inte sådana värme skillnader.
Så väl framme på rummet kände jag att nu är det slut med mig, kommer inte kunna ta mig hem, svetten rann och jag frös mer än vad jag gjorde under en fotosession naken sittandes på en skoter mitt i Jämtlands iskalla vinter.
1,5 dygn låg jag inne och febern gav med sig lite, men längre än så kunde jag inte ligga där, för vi skulle sätta resepilen mot Filippinerna och Boracay.
Klockan 04:00 lämnade vi hotellet i KL och kl 06:45 gick planet mot Filippinerna, Väl framme på flygplatsen och redo för att kasta i väskorna så skrek det en liten "fågel" på andra sidan disken att vi var tvungna att ha flygbiljetter ut ur landet, vilket vi redan visste men hade vi tänkt på det, nej.
Så i all panik bokade vi flyg tillbaka till KL efter 21 dagar som är "standard" visum, men den flygbiljetten kastar jag nog i papperskorgen för inte fan vill jag tillbaka dit. Det där är en sak som man får lösa med tiden, har trotts allt 21 dagar på mig att bestämma om jag ska förlänga visumet eller flyga till ett annat land än Malaysia.
Flyget dit varade i ca: tre timmar, verkligen inte dem tre bästa timmarna i mitt liv, då jag hamnade längst bak i planet och kunde varken sitta rakt eller bakåt lutat, ett plus i kanten var ju febern...
Väl framme på Clark (flygplatsen) så fanns det inte en tillstymmelse av en restaurang utan något hak med några vidriga "mackor" och där skulle vi döda 5 timmar, tur mac:en följde med i väskan och att The Wire ligger på topp listan just nu.
Nästa plan tog bara en timme och där hamnade jag inte längs bak utan mitt i och kunde med glädje fälla bak stolen och njuta, trodde jag ja. Först tog killen till höger kontakt med mig, vet inte riktigt om han var homosexuell eller trannsexuell, hans mobilskal var i gul gummi och hade kanin öron, och han skrattade i liknande form som när två fjortonåriga tjejer druckit deras första cider. Rakade ben och nagellack var även några andra tecknen jag la märke till, han skulle i alla fall prata med mig och få med mig på bild, varför jag skulle vara med på bild, kan man undra ett par gånger, enklast är nog att inte veta.
På min vänstra sida satt det ett extremt mode freak i min ålder, lyssnade på musik och tog några bilder ut genom fönstret, verkade avslappnad och sa inte ett ord, men väl framme på startbanan och så fort hjulen var i luften så skrek han ut -oh my gud, oh my gud och spände hela kroppen och det såg ut som om han skulle krypa under stolen. Jag gav han en lätt fråga och frågade -are you afraid of heights? Fick ett vekt svar tillbaka -yes. sen satt han så hela resan. Så där satt jag, mitt i mellan, tror jag aldrig har känt mig mer manlig.

Framme på Kalibo (flygplatsen nära Boracay) så tog vi trehjulings moppe till busstationen och vidare med buss till färjan, men tror ni att den gick när vi kom fram? nej nej det var varning för tyfon och dem gick inte än meter. Så en natt fick vi tillbringa i ett slitet rum bredvid hamnen för att sedan vänta en lång tid bland många andra turister och locals dagen efter. Men tillslut släppte dem på och båtarna började gå, nöjda var ordet som ALLA var då, men när vi kommit ut på båten så ser vi ön vi ska till och den ligger så nära att jag nästan skulle kunna simma under vattnet hela vägen fram, man slutar aldrig att bli förvånad.

Framme och glada är vi, min förkylning har börjat släppa och solen ska titta fram på lördag så bara glada miner i fortsättningen, har man det tråkigt får man göra det roligt!.

Inga bilder idag, fingret jag plåtar med har varit lika sjuk som resten av mig.

Ensjuhelvetesresa

Langkawi, vad ska man säga? tillbringade 10 dagar på ön, till en början kul att se något "nytt" men blev alldeles för uttråkad av att se samma gamla ruckel till stuga när jag öppnade ögonen på morgonkvisten, färgen på väggarna var lika äckliga som insidan av en toalett och golvet hade samma färg som det man spolar ner, ja ni förstår. Men som sagt 10 dagar gick och vi hade ett par riktigt roliga dagar, men resan måste fortsätta, så vi satt och funderade hej vilt över en kopp kaffe och kom fram till att vi skulle röra oss mot andra sidan av Malaysia, Perhentian islands.

Varför flyga när man kan åka taxi, färja, buss, taxi, färja? Svaret är priset..
Men så blev det och iväg i taxin kom vi, för att åka färja en timme, Ibland förstår jag inte hur dem tänker när de bygger vissa saker, men borde man inte få plats med benen där man ska sitta? alla på denna jord är inte lika små som er! trångt var det i alla fall. Framme på fast landet hoppade vi på bussen, där helt plötsligt sätena var gjord för en två hundra kilos sumobrottare, tur, för där skulle vi sitta i 9 timmar, genom landet, över berg och igenom byar, tror knappast att detta land vet vad en ångvält är, eller så blandar dom asfalten med stor sten, och raka vägar finns inte ens att tänka på, känns som att åka  ut och in i en rondell. Väl framme vid nästa stop efter rondell och berg och dalbane vägarna så är var vi super trötta och slitna och måste vänta ca: 1,5 timme vid ett sälj kontor, där vi köpte biljetterna till den andra båten, som skulle ta oss ut till öarna som tog c: 1 timme. Framme var vi men nöjda var ett annat ord som inte riktigt skulle falla in rätt där och då, fin ö men lite turister och en ständigt regnande, knappt några restauranger som hade öppet och rummen vi titta på var nästan värre än det jag bott i tidigare. Ne allt kändes bara segt, så vi vände och tog nästa båt tillbaka till fastlandet och taxi till närmsta flygplats, och hoppades på att hitta ett billig flyg till antingen KL eller Singapore.
KL blev det så nu är vi här igen, men denna gång är det ett pitstop för att hitta oss en plan till nästa ställe vi ska ta sikte mot.

Jag åkte föresten parasailing dagen då vi skulle åka ifrån Langkawi bara för att dra ut på tiden, rätt kul men tror fallskärms hoppning är tio gånger bättre.

From zero to ten

Nu var det ett par dagar sedan det senaste inlägget publicerades, anledningen till det är att jag har haft annat att göra än att sitta vid datorn, nu när Simon och Sandra har anlänt och gjort mig sällskap.

Vi har hyrt mopeder för att lättare ta sig fram runt ön och kunna utforska dem "orörda" platserna, med andra ord åka till alla turistattraktioner, så som Cabel car, vatten fall och en båt tur igenom mangroveträsk för att senare ta sig till bat cave och vidare till en av många platser där vi fick se örnar.
Att skriva om allt vi har gjort de senaste dagarna skulle bli en novell och att göra det skulle bli alldeles för jobbigt, därför framför jag berättelsen i bilder istället, vilket gör det roligare för er och lättare för mig!

Efter över en och en halv vecka på denna jävla ö så ska vi snart lämna den tillsammans, vart exakt det bär av vet vi inte än, det är just det vi sitter och diskuterar över en kopp kaffe i skrivande stund, ibland går det att göra två saker samtidigt.


PEACE

GOD MORGON FOLKET!

Börjar med att skriva om går dagen, då jag var alldeles för trött för att skriva något, eller jag orkade inte helt enkelt. Morsan det där med att skriva varje dag, det gör ju så jag får världens press på mig, och så fort jag inte skriver så blir jag rädd att du ska hoppa på nästa flyg och komma hit för att kolla så jag lever, vi måste göra en ändring där! okej, skriver jag inte på 3 dagar så kan du börja oroa dig, (vet att du gör det hela tiden ändå) då kan du kanske ringa eller nått, "lillfinger på det?".

Lunchen igår tillbringade jag på en av dem finaste restaurangen här på Pantai cenang beach, restaurangen heter the cliff och ligger ute på ja en "klippa" med ett par meter över havet och har en utsikt utöver dem två stränderna som finns här, en strand på varje sida av bordet.
väl framme vid dörren så sitter det en dörrvakt och bara vinkar in mig, kände redan då att nu blir det lite dyrare än normalt, men satte foten in ändå och kände att jag var värd en fin lunch denna dag, har ju varit själv i en vecka och det måste ju firas med nått. Ska till och dra ut stolen till bordet där jag tänkte sitta men det fick jag då inte göra själv, utan servitrisen gjorde verkligen sitt jobb och väl sittandes så fick jag en servett över benen, bordet hade en utsikt utöver stranden där jag brukar ligga och bättra på brännan. Låt mig nu se vad jag ska äta, hmm, ja självklart ska jag ta kyckling med cashewnötter och ris, till det ett glas med vatten och en 4:a whisky. Där njöt jag ett bra tag, tills dom satt igång med dukningen för middagen, då dom till och med stryker dukarna med strykjärn, imponerande!

Kvällen satt jag på stranden för att beskåda solnedgången för hundrade gången, inte ordagrant då! men väl sittandes där så var det ebb och det var massa locals i vattnet sökandes efter nått, vad det var vet jag inte kanske musslor? där satt jag i alla fall och fick beskåda solens fina färg och värme men tyvärr så gick den i moln innan den hann ner till sitt nästa jobb.

Tidig kväll igår alltså med en ganska tidig uppstigning idag, pigg och glad för idag kommer Simon och Sandra hit för lite sällskap. KUL!

Bloody bastard

Ännu en dag av ett ständigt gnäll från gubben som tror, försöker och vill bry sig om allt, tror fan att han är döv också, sitter jag en halv meter ifrån honom så skriker han som om jag skulle sitta en halv mil ifrån han, och så fort jag ska säga nått i mot fråga så får jag alltid ett "what?.
Måste nog byta hotell snart ändå för att gå förbi här varje morgon och sitta här varje kväll, kommer få mig till att bli riktigt förbannad och nästan ge han en omgång som han aldrig kommer glömma, men det kanske inte vore allt för bra, han har ju trots allt hela det iranska flygvapnet bakom sig och då kommer jag nog inte ha så mycket till liv kvar.. Förstår om gubben är trött, döv och ensam han har ju fan lagt hotellet till han så långt in att han knappt kan se människorna som går ute på huvudgatan och sedan har han trots allt varit med i krig lite överallt, men på något envist sätt kan jag inte tycka synd om dig your bloody bastard!

Nog om han, nu till mig.

solen har varit en jävel mot mig idag, då jag råkade av misstag somna mitt på stranden i läsande stund av en mycket intressant bok, men som ändå fick mig till att somna, måste varit den där förbannande whiskyn jag tömde upp och ned på igår.. För att sova i rummet längre än till 9 går inte, då jag knappt har en tyg bit till gardiner i fönstren. Men att ligga på stranden och lyssna till dem underbara tonerna från Pluras musikaliska stämma och titta ut över det så tomma men ändå så fulla havet, kan inte vara så mycket bättre, saknade bara en iskall öl sen så hade det varit fullbordat och jag trott att drömmen slagit in på riktigt, fick mig även till att hamna i en slags koma och drömmen fick fortsätta med slutna ögon.

Nu måste jag sluta skriva och gå in på rummet för nu börjar snart humöret på mig att vika över till det mindre bra för gubben, då jag knappt kan skriva nått utan att bli avbruten av honoms förbannade klagande och skrikande.

Peace och ha en fortsatt strålande dag!!

Carlifornication and hate!

Hej folket, ni som läser i alla fall!

Dagen i dag har bestått av, ja vad ska man säga, ingenting tror jag, alldeles för dött för att vara sant.
Regnet har gjort sitt jobb och lika så jag, som legat inne i min stuga i stort sätt hela dagen. Tråkigt men sant, för det ända jag kan komma fram med är tråkigt, men ibland måste jag bara försöka med att vara tråkig, för att göra någonting varje dag skulle bli alldeles för jobbigt, och jag har ju trots allt semester och ska inte behöva känna att jag måste göra nått varje dag.
Det är klart, de viktigaste sakerna om dagarna har jag självklart gjort, käkat, im here to be fat!

Sedan har nog dagen bestått av ett rå tittande på Carlifornication, att jag missat den underbara Hank Moody och honoms extrema misstag i varje avsnitt som han kan åstadkomma men ändå övervinna på ett underligt sett, det är klart, det är bara en serie och i verkligheten är det bara drömmar.. eller går det verkligen att göra det han gör? kanske, men är det ett liv? NEJ!

Åter till verkligheten, jag börjar faktiskt bli fruktansvärt irriterad på officern nu, inte en sekund av stillhet får man och varför ska han bry sig så fruktansvärt mycket om honoms jävla granne och hennes problem, det är väl ändå hennes saker att ta hand om, så sluta bry dig, vad du nu heter!. Sen kan du även sluta diskutera politik med mig, för jag bryr mig inte ett jävla skit!
synd att man ska vara så fruktansvärt snål och inte vill byta hotell till något dyrare...
Det som är det bästa är att gubben sitter bredvid mig och förstår inte ett ord jag skriver nu.
Som han skulle sagt fuck of your bloody bastard!

Peace folket och ha en underbar dag, här fick ni en aning om hur jag har det om dagarna.

No pictures today...

Fish&chips

Hur ska jag beskriva den dag med ett ord... VARMT..
Planen idag var att ge sig på the big house with alot of fishes, The under water world, så jag tog mig dit efter att fått tagit igen tiden jag gått miste om i drömmarnas värld från gårdagen öl hävande, så en lång sovmorgon det blev. Men innan jag satte fot mot fiskarnas mardröm (vilken jävla fisk vill leva i en stor skål med vatten?) så tog jag sikte mot breakfast bar, ja "hotellet" jag bor på lever ju tydligen på vatten och kanske lite bröd, så i med lite frukost, som denna dag fick bestå av tonfisk toast och en kopp kaffe.
Sedan ta fot mot rucklet som jag lämnade in mina kläder hos för att se om dem kunde bli rena.

klockan började bli mycket och jag har inte fått ett ända steg närmare den stora planen för dagen, efter mycket om och men, fick jag tillslut in ett steg i huset och det var som alla andra ställen som brukar dra åt sig turister, just det, jag och massa kineser med super dyra kameror och små barn, HA att man alltid ska hamna bland dem små gula, inget illa menat gillar er också men måste ni verkligen vara överallt?

Efter att fått sett allt ifrån små guldfiskar till stora hajar begav jag mig till stranden för att bättra på den redan brända huden, aj aj aj, varmt, låg i värmen i kanske 1 minut sedan var jag redan dygnsur av svett.
Men har man inget annat att göra så får man bara tåla värmen och kämpa, jag har ju trots allt valt själv att åka till värmen, men ibland är det bara för mycket och längtan efter den iskalla luften i Jämtland kryper på. Men den försvinner lika fort jag tänker på hur mycket kläder jag behöver ta på mig bara för att gå ut och hämta tidningen, och oj vad jag skulle sakna att gå, som man säger "Italiano".
Men det är tur att jag har en lång tid till den kalla tiden, för nu längtar jag bara till ett viss datum på kalendern, det datumet håller jag för mig själv och njuter av hemligheterna.

I morgon är det en ny dag med nya möjligheter, och jag får se vad som dyker upp på listan, men mest troligt så kommer jag befinna mig på stranden.


Här kommer några urtråkiga bilder, men dem ända som blev tagna av mästerfotografen idag.

Simma lugnt

Äntligen fick jag simma bland hajar, visst dem var inte stora men ändå så häftiga, den största var kanske en meter lång, skräck injagade djur. Men den ända fisken som inte såg ut att vara kapabel till att ens bita gjorde det, bara för att jag och min stora fot skulle råka ställa sig mitt i deras så kallade hem, fiskjävel!.

Att snorkla är till en början ganska så spännande men efter ett par gånger så är det inte lika kul längre och stranden lockar mer, så där hamnade jag och som vanligt åter igen bränd, även ifall jag denna gång verkligen smorde in mig, att solen alltid ska vinna... 

Efter en hel dag ute på en ö tillsammans 30 kineser blandat gamla som unga och ett ny gift par från Australien som jag fick lite kontakt med, så hoppade jag i en taxi för att ta mig till stället där alla turister hänger, Pantai cenang, här händer det i alla fall saker, till skillnad från Kuah, stället som gud glömde. 

Längs huvudgatan hoppade jag av för att söka efter ett home stay eller ett hostel, vilket jag fann en bit in i en gränd, Shirin´s guest house. 

Som ägs av en pensionerad iransk hög rankad officer inom flygvapnet, med krigsskador över hela kroppen, men ack så trevlig person att föra en konversation med, igår satt vi och pratade om allt från hur han är förbannad på sin granne till att han har träffat presidenter över hela världen, till det drack vi en hel del öl och lyssnade på blues, jag njöt lika så han, nu när han är helt själv pga att hans fru är ute på en resa i en månad. Ja vad ska man säga, är man själv så måste man prata med någon! 

Just nu skrivande stund har jag precis bokat ett flyg åt honoms vän och snart ska han bjuda på iransk rom, gött! Jag stor trivs! låt oss nu ser hur länge jag stannar här, men ett par dagar till ska det nog bli, Langkawi har många saker att erbjuda, får se om jag tar mig till någon av dem i morgon. 

Här kommer några bilder från tidigare dagar.